Mickel Jonsson (1793-1880)


1849 cirkulerade en fiskehistoria runt i Sveriges alla tidningar. Den löd:

”I Dahls socken Thorsåkers pastorat i Ångermanland tilldrog sig wåren 1846 följande märkwärdiga händelse: torparen Michael Jonsson, ortens glade och skicklige spelman, men tillika en skicklig och lycklig fiskare, lade en Söndagsafton i Ledssjön ut sina nät. Han hade ännu på qwällen i westfickan sin ”kyrkdosa”, en liten wacker silfwerpjes om ungefär 9 lod. Då han nu lutade sig öfwer båtkanten, bar så illa till att den kära dosan föll ur fickan och förswann i djupet. Den qwällen wilade troligen fiolen. Men hwad hände! Ungefär en månad derefter war åter den beskedlige Michael Jonsson ute på fiske, och witjade då sina ståndkrokar. Fiskafånget war gott och ibland andra fiskar fick han en gädda på 10 à 12 skålpund. Redan glad af sin rika fångst blef han ännu gladare, då han wid hemkomsten öppnade gäddan och bland annat innanmäte äfwen fann sin förlorade dosa, som ännu idag bär märke efter den glupska fiskens tänder. Händelsen är red. meddelad af i orten boende trowärdiga personer, som försäkrat sannfärdigheten af densamma.”

Denne Michael Jonsson, ”Mickel Jon”, var en av de mest berömda spelmännen i Ångermanland under sin livstid. Flera spelmän i landskapet hade ännu åtskilliga årtionden efter hans död låtar och minnen av storspelmannen.

En av dessa var Israel ”Iske” Bylund i Bollsta som mindes honom sålunda:

I Hållsätter i Dal socken levde i min barndom en “storspelman”, som hette Mickel Jonsson. Av honom skulle jag lära spela och vandrade dit. Han var en ståtlig, slätrakad man, ungefär 40 år äldre än jag, och hade ett torp, som under sommaren upptog hans tid, men under vintern sysslade han mest med att spinna lin. Gladlynt som alla spelmän var han och lovade hjälpa mig vintertiden under det han spann. Och jag blev glad förstås. Men “svyna åt opp fässlen ti matsättjen [Bölins anm.: bandet i ryggsäcken], s’att’en ramle ätte” d.v.s det blev inget vidare med saken. När jag blev större var jag med på bröllop och danser, där Mickel Jonsson spelade, och hade äran att byta av honom ibland. På så sätt lärde jag av honom flera låtar, som jag mest glömt bort. 

… Mickel Jonsson, ledsamt nog, flyttade rätt snart till Sollefteå, där han dog hos släktingar i Vemyra, en by vid Sollefteå. Hans spel hade inte gjort honom rik på pengar, och han hade visst blivit tvungen att lämna sitt torp. Men glad var han, det minns jag, och skicklig spelman.

Jag minns, hur han var uppe på golvet och spelade, samtidigt som han dansade före dem som inte kunde, särskilt kadriljer, som jag aldrig kunde dansa och låtarna ha jag glömt också. Vid bröllopssuparna hade han alltid någon kvickhet att säga. Det var på den tiden vanligt att det skulle vara två spelmän på ett bröllop. En skulle spela under vägen från brudgummens hem till bruden. En gång var jag med att spela under en hel halvmil. På bron i brudens hem väntade den andre spelmannen, tills han på avstånd hörde den andres fiol, och försökte stämma sin fiol därefter, så att han var färdig att sekundera sin kamrat, då brudgummen och gästerna gingo in i “bröllopsgården”.